Imorse vaknade jag med huvudvärk och hade inte fått många timmars sömn, lille Nevin sover lite oroligt.
Jag kunde se hela dagen framför mig, rena mardrömen skulle det bli.
Att inte få sova ut gör mig till ett nerv vrak, tålamodet e ju nere på botten.
Jag tog en alvedon, åt frukost med barnen och det kändes som om allt skulle lätta.
Fast det dröjde inte mer än 1 timme och så var jag sååå sömnig, visste varken in eller ut.
 Ringde mina 2 bröder som har sommarlov och åkte sedan hem till de och medan killarna passade barnen en stund så fick jag mig en liten tupplur. Några timmar senare var jag lika trött IGEN, så när jag lade Nevin för kvällen så passade jag på att ta en liten vilostund. Skönt var det, men det känns som om hela denna dagen har gått åt att jaga stunder att sova.
Va konstig man blir av sömnbrist, alla ni mammor vet exakt vad jag pratar om.
 Eller hur?